Jag tog nyligen på mig några jeansoveraller - voila! – Jag gick från en seriös affärsman till en gammaldags kolbrännare. Den sorten som körde 1930-talets tåg. Jag tänkte, när jag tittade i spegeln, att jag kunde passera för en bonde från 1950-talet som stjäl majs. (Är majs något att "swisha"?) Jag kände mig definitivt inte som mig själv.
Naturligtvis finns det en hårfin gräns mellan den trevliga förvandlingen och Halloween getup. "Om du inte är en arbetande man, blir haklappen mer kostym", säger Ann Richardson, varumärkeshistoriker på Dickies , ett företag i Fort Worth, Texas som har tillverkat overaller sedan starten 1922. Traditionellt sett uppfyller overallerna behoven hos dem som arbetar i spannmålsfält, på byggarbetsplatser eller i fabriker. Men dagens kreativa värderar också det praktiska . "Du kan smutsa ner dem och det finns fickor överallt för slumpmässiga saker", sa Noémie Salia, 26, en ljusdesigner och modellmakare på fritiden.
Byxbyxor har ibland flirtat med mode, särskilt på 1990-talet. För att se: den bedårande Jennifer Aniston med smeknamnet "Vänner" eller den mindre gosiga Tupac som bär ett par med emblemet "Thug Life". Sjuttiotalshippier omfamnade billiga byxbyxor för att sticka ut från etablissemanget. Barn till advokater och berusade mellanchefer "identifierade sig med arbetarklassen och upproret och motsatte sig att vara väldigt välklädda hela tiden", sa Richardson om den motkulturella gesten.
I dag, trots allt mer avslappnade klädkoder, är overaller fortfarande en tuff försäljning för dem som saknar en skäppa eller såg. Marknadskonsulten Jeff Thrope, 35, minns att han kände sig dömd när han bar overall på jobbet: "Jag är säker på att de flesta jag träffade trodde att jag var en fullständig förlorare. ."
Det krävs mod för att trotsa sådan censur. Och som de flesta stilrisker hjälper det att vara känd. Coluche fick få konsekvenser när han bar jeansoveraller under ett TV-framträdande. Nu, eftersom andra modeformer från före 2000, som baggy jeans och tjocka sneakers, får en renässans, erbjuder märken som Our Legacy eller Supreme också nya overaller.
Efter att ha bytt ut min arbetsoverall mot en renare, helvit version från Dickies, slog lockelsen med overaller in. Jag var glad över att ha en ficka lika stor som en smartphone i nivå med bröstkorgen. Jag fann också en udda tröst i att bära ett plagg/kostym från axel till tå. Ändå var tyget styvt (jag har fått höra att det lossnar efter några tvättar), och byxbenen var tillräckligt breda för att rymma en klockbotten. Dessutom gjorde den pärlemorfärgade färgen mig nervös över att se ut som någon på väg till sin arbetsplats. Så jag valde smalare olivgröna byxor till Hellfest Festival i Clermont-Ferrand, med ett mjukt tyg och ett rakt snitt som kändes nästan smidigt för mig.
Jag bar dem till lunch och utnyttjade de extra fickorna för att gömma några pennor och ett ihopvikt lördagskorsord. Publiken verkade likgiltig, men för att vara rättvis så åt jag där, vid förfriskningsbaren, där konstiga kläder finns i överflöd. Efter maten följde jag med min bror för att gå på några konstutställningar, vilket verkade vara ett passande sammanhang för en så finurlig look. Den enda kommentaren kom från min bror, som helt enkelt frågade mig var jag fick tag i dessa overaller. Han krediterade tyget - en torr bomull som är typisk för militärbyxor - för att ge dem en polerad look. Ändå bytte jag till vanliga bomullsbyxor innan jag gick på middag. Inte ens på en lågprisrestaurang var jag inte redo att förväxlas med en bonde vid bordet.